Skrönor
Skrönor och vandringssägner
Denna sorgliga berättelse handlar om bruksförvaltaren Reinhold Gahn och hans familj. Den stora familjen flyttade 1876 till Nya Herrgården, med sina sex barn. Det fanns ytterligare två söner, Jakob och Henrik men de bodde och studerade på andra orter. Hösten 1879 gick en difteriepidemi över bygden och den tog 13 barns liv i Norn. Familjen Gahn drabbades särskilt svårt, dem förlorade alla sina hemmavarande barn inom loppet av sex veckor mellan december 1879 och januari 1880. Allt detta är dessvärre sant och inte skröna.
Skrönan eller vad som berättades sedan är följande. På den tiden gick så kallade ”bandkullor” runt och sålde vävda band för att få lite tillskott till försörjningen på hösten och vintern när det inte fanns annat jobb att känna pengar på.
En sådan bandkulla kom även till familjen Gahn på sensommaren 1879, men Gahn var inte snäll utan jagade iväg henne och till och med bussade hundarna på henne. ”Det skulle du aldrig ha gjort” skrek bandkullan när hon sprang undan hundarna. När Gahn gick tillbaka till huset och in på sitt kontor låg en orm på hans skrivbord. Följande vinter kom difteriepidemin till bygden och hans barn drabbades och dog.
Reinhold Gahn
Gahn var övertygad om att det var bandkullans förbannelse som drabbade hans familj och valde därför en orm som symbol till barnens gravsten.
Det berättas också att de sju sammanväxta björkarna utanför Nya Herrgården, är en symbol för de sex barnen som dog. Björkarna kanske planterades eller bara började växa upp av sig själv, det är ingen som vet, och här slutar skrönan!
Vad som däremot är sant att gravvården finns och kan beskådas i Hedemora kyrkogård. På framsidan av stenen är en orm inristad som biter sig själv i stjärten och i ormens kropp är barnens namn och dödsdatum inristad.
Gravstenen på Hedemora kyrkogård
Gravvården var ganska originell och väckte stor uppseende på sin tid. Hedemora kyrkostämma kunde inte godkänna utformningen av stenen, varför Gahn blev instämd till tinget, stenen skulle bort, men den står kvar än i dag. Årstafrun
Jag var på ABF huset i Stockholm och lyssnade på ett föredrag om Årstafrun. Föreläsaren Kristina Ekero Eriksson började sin berättelse med att tala om att Årstafrun egentligen hette Märta Helena Reenstierna. Den släktgren av Reenstierna som kom från Tyskland och ursprungligen hette Momma, men som sedan adlades och fick namnet Reenstierna.
Bröderna Abraham och Jacob Momma var under en tid starkt engagerade i Norn och bruken däromkring. Abraham köpte eller arrenderade bruksegendomar kring Norn, vilket möjliggjorde tillverkning av nya produkter som gjutning av kanoner och kyrkklockor. Jacob Momma som var en skicklig affärsman utverkade skattebefrielse för leverans av kläder och föda till det fattiga bruksfolket i Norn.
Årstafrun var alltså släkt med dessa herrar, möjligen dotter till Abraham Momma, vilket sammanträffande, helt otroligt. Abraham var född 1712 och gift med Catharina von Köhler, född 1727 och Årstafrun, alltså Mertha Helena föddes 1753.
Tyvärr kunde jag inte hitta ”bevis” på vilket sätt Årstafrun var släkt med Momma, men att de var släkt är i alla fall säkert med tanke på namnet.
Årstafrun
Man får reda på väldigt mycket om det dagliga livet när man läser Årstafruns dagböcker, men jag vill bara nämna en liten kuriosa som har med kaffedrickningen att göra. Det gällde kaffeförbud i Sverige i slutet av 1790-talet. Orsaken till det var att man skulle stödja statens finanser genom att minska importen av lyxvaror. Staten utfärdade till och med en överflödsförordning 1794.
Men Årstafrun var väldigt förtjust i ”caffé” så vad gjorde hon? Hon köpte kaffe på den svarta marknaden, kokade sitt kaffe själv, lät inte pigorna göra det, drack det helst i trädgården, så att doften inte skulle avslöja henne, uttalade sällan ordet kaffe, hade hon gäster sa hon ”skall vi ha lite bon bon” och i sin dagbok skrev hon inte ordet kaffe utan satte bara punkter… Undrar, vad skulle folk säga idag om vi fick en överflödsförordning?