Berättelser/Skrönor
Föredrag av Rolf Johansson om "Historien om Norn"
Bergslagen under 500 år
Skröna om Bandkullans förbannelse
Berättelse om Reinhold Gahns nu levande ättlingar
Berättelse om Årstafrun
Historien om Norn
Om föredragshållaren Rolf Johansson
Rolf Johansson
Efter förfrågan från Kulturenheten och flera andra intressenter som till exempel Stadsbibliotekets i Hedemora uppmaningar lovade Rolf Johansson att ställa upp och hålla ett föredrag om Norn. Han är mångårig styrelsemedlem i Föreningen Norns Bruks Vänner och han bor med sin stora familj i Norn sedan många år på sommarhalvåret.
Hans intresse är vidsträckt och kretsar kring bland annat äldre tider i Bergslagen. Det kan handla om gamla familjer som har bott i Norn som till exempel familjerna Gahn och Silverhielm eller framställningsmetoder av tackjärn. Broschyren "Hur man blåste tackjärn i Norn på 1800-talet" har han skrivit och den blev en stor försäljningssuccé. Även bildspelet om brukspatron Gahn och om timmerflottningen i Norn har han sammanställt som visades i samband med föredraget och väckte stor uppskattning.
Kort resumé om föredraget
Föredraget "Historien om Norn" handlade om varför järntillverkningen kom igång redan på 1600-talet på Norn. Förutom de kända och nödvändiga förutsättningarna, som tillgång till skog, god kvalité på malm och vattenkraft, var invandringen av finnar och tyskar av största betydelse.
Om finska invandrare
Varför kom då finnar till Sverige och till Bergslagen på 1600-talets mitt, kan man undra? Finland, på den tiden, var en del av Sverige och led under långvarig krig mot ryssar, svår missväxt flera år i rad och höga skatter. Gustav Vasa och sedan hans son Karl den IX lockade folk till Bergslagsområdet med skattefrihet om de röjde upp den svenska urskogen och jobbade i gruvorna. Sverige behövde enkla, starka arbetare och blivande skattebetalare,
Om tyska invandrare
Sverige behövde också kunnigt folk, särskilt inom järnframställningen. Krigsmakten fordrade en metallindustri till alla krig som härjade runt om i världen. I Sverige tillverkades bara den enklaste formen av järn, medan tyskarna kunde framställa smidbara järn redan, därför satsades mycket på att få hit yrkeskunniga tyskar.
Järnet, viktig exportprodukt
Järnet har genom många sekler har varit Sveriges viktigaste exportprodukt sa Rolf Johansson avslutningsvis, men passade på att under föredragets gång berätta om sevärdheterna på Norn och framhålla fördelarna med att lyssna till Sören Bergmans guidade visningar.
Bergslagen under 500 år
Referat av föredraget av Annika Wester
Profressor Maths Isakcson preciserade begreppet Bergslagen till något mer utsträckt än området i den gamla väderleksrapporten. I huvudsak är det fråga om det mineralstråk som går tvärs över Svealand.
Vi fick följa den stora betydelse Bergslagen haft för hela riket sedan Gustav Vasas export av järnmalmsprodukter. Utförseln av olika malmer skapade rikedomar som tillät nödvändig import av spannmål. Bergsbruket överutnyttjades dock och under 1600-talet infördes en statlig reglering för att inte minst förhindra skövling av skogarna i jakten på träkol. 1750 fanns 330 hyttor, de flesta mindre. De producerade 1.200 ton järnmalm per år, varav 700-900 ton kom från de stora uppländska bruken. Nästan allt, 90%, gick på export.
Förutsättningarna var tillgång till malm, vatten och träkol. Vatten innebar inte bara fallhöjd utan lika viktig var transportmöjligheten på sjöar och isar. Avgörande var tillgången till träkol. Arbetskraften vid hyttorna utgjordes bara till 25 % av hyttarbetare. Övriga skulle leverera träkol. Torpare och bönder. Bönder var lätta att skuldsätta och de blev då s.k. landbönder med dagsverken.
En ny epok inleddes i Bergslagen i slutet av 1800-talet med bruksdöden. Fram-ställningen av det nya lancashirestålet krävde bara hälften så mycket träkol. Järnvägarna ersatte forbönderna. De nya järnbruken blev arbetsgivare åt heltidsarbetare men flertalet förblev i skogen som skogsarbetare. Sågverksindustrin växte. Det riktigt nya var att männen blev lönearbetare. Under alla år hade hyttorna och bruken vilat på att de som arbetade där hade en försörjningsbas i hushållen, torp och gårdar med oftast husdjur. Det arbetet vilade på kvinnorna.
Nu har de flesta manuella arbeten mekaniserats och spridningen till nya arbetsområden i Bergslagen är stor. Fortfarande är vi ett arbetande landskap som är närande, inte tärande. Men hyttorna och vattnet och skogarna finns kvar och är en grund för besöksnäringen.
Vi var många som uppskattade föredraget med tacksamhet. Vi i Norn känner igen oss i omvandlingen av vårt eget bruk under århundradena.
Tack Maths Isacson!
Skröna om Bandkullans förbannelse
Denna sorgliga berättelse handlar om bruksförvaltaren Reinhold Gahn och hans familj. Den stora familjen flyttade 1876 till Nya Herrgården, med sina sex barn. Det fanns ytterligare två söner, Jakob och Henrik men de bodde och studerade på andra orter. Hösten 1879 gick en difteriepidemi över bygden och den tog 13 barns liv i Norn. Familjen Gahn drabbades särskilt svårt, dem förlorade alla sina hemmavarande barn inom loppet av sex veckor mellan december 1879 och januari 1880. Allt detta är dessvärre sant och inte skröna.
Skrönan eller vad som berättades sedan är följande. På den tiden gick så kallade ”bandkullor” runt och sålde vävda band för att få lite tillskott till försörjningen på hösten och vintern när det inte fanns annat jobb att tjäna pengar på.
En sådan bandkulla kom även till familjen Gahn på sensommaren 1879, men Gahn var inte snäll utan jagade iväg henne och till och med bussade hundarna på henne. ”Det skulle du aldrig ha gjort” skrek bandkullan när hon sprang undan hundarna. När Gahn gick tillbaka till huset och in på sitt kontor låg en orm på hans skrivbord. Följande vinter kom difteriepidemin till bygden och hans barn drabbades och dog.
Reinhold Gahn
Gahn var övertygad om att det var bandkullans förbannelse som drabbade hans familj och valde därför en orm som symbol till barnens gravsten.
Det berättas också att de sju sammanväxta björkarna utanför Nya Herrgården, är en symbol för de sex barnen som dog. Björkarna kanske planterades eller bara började växa upp av sig själv, det är ingen som vet, och här slutar skrönan!
Vad som däremot är sant att gravvården finns och kan beskådas i Hedemora kyrkogård. På framsidan av stenen är en orm inristad som biter sig själv i stjärten och i ormens kropp är barnens namn och dödsdatum inristad.
Gravstenen på Hedemora kyrkogård
Gravvården var ganska originell och väckte stor uppseende på sin tid. Hedemora kyrkostämma kunde inte godkänna utformningen av stenen, varför Gahn blev instämd till tinget, stenen skulle bort, men den står kvar än i dag. Berättelse om Reinhold Gahns nu levande ättlingar
Framgångsrikt detektivarbete gav resultat. Föreningens Rolf Johansson använde hösten och vintern 2011 till att leta efter ättlingar till familjen Gahn. Varför gjorde han det? Nyfikenhet, intresse förstås, han och hans tämligen stora familj bor ju i huset där familjen Gahns historia började.
Och han lyckades och hittade ättlingar! Han hittade bland annat syskonparet Elisabeth och Henrik Gahn, barnbarnsbarn i rak nedstigande led till Larsbo-Norns Bruks första brukspatron på Norn, Reinhold Gahn.
Och han inte bara lyckades hitta släktingar, utan fick deras förtroende också, så de öppnade sina sinnen för idén låta Föreningen ta del av materialet de hade i sitt ägo. Och det var inte lite material det var frågan om, utan en gedigen samling av dokument, dagböcker och framför allt en ovärderlig samling av bilder. Det fanns bilder på herrgården med familjens barn, tjänstefolk och hundar, och i miljöer kring Norn i skogen, på sjön och naturligtvis vid hyttan. Det fanns även bilder som visade hur timmerflottningen av virke gick till genom Norns Bruk. Det är en skatt av stort värde inte bara för Föreningen utan för alla som är intresserade av sådan hantering. Föreningen sätter stort värde på att få tillgång till dessa bildbevis och har därför, till att börja med, sammanställt två bildspel som kommer att visas för besökare under sommaren i Magasinmuseet i Norn. Bildspelen som kommer att visas på stor skärm heter:
”Brukspatron på Norn”
”Timmerflottning genom Norns Bruk”
Syskonen Elisabeth och Henrik Gahn har inte bara gett Föreningen intressant material utan också medverkat till att bildmaterialet kan visas för allmänheten genom en generös penninggåva till uppbyggnaden av Föreningens Mediecenter vid museet.
Men vad vet vi om dessa ättlingar till Brukspatron Gahn? Vad tänker de, vad känner dem till om sitt förflutna? Hur mycket tänker vi ”vanliga människor” på våra förfäder, inte så värst mycket antar jag. Men Elisabeth och Henrik Gahn måste ha tänkt en hel del, för dem har sparat detta ganska stora pappers- och bildmaterialet genom sekler. Hade det med sig under flera flyttningar, kanske ibland mot släktingars och barns vilja och det är vi tacksamma för.
Ja, vad vet vi mer om syskonen Gahn? Både Elisabeth och Henrik är ”medelålders plus” som det så populärt heter nuförtiden. Elisabeth är den yngre, född i Västerås där hon tog studenten för att sedan studera vidare i Stockholm till en Fil.kand. med inriktning på statskunskap och språk. Det blev också en juristexamen i Lund för att sedan studera EU-kunskap i Belgien. Det är en ganska gedigen utbildning, som gamla Brukspatronen borde vara nöjd med. Även arbetslivet präglades av kvalificerade arbetsuppgifter och från Sveriges anslutning till EU 1995 arbetade hon som jurist och lingvist vid ministerrådet i Bryssel. Intresset för språk, kultur och historia verkar genomgående för Elisabeth, som haft uppdrag både som tolk och som guide i Stockholm. Elisabeth lever nu ett behagligt pensionärsliv är gift och har barn och barnbarn.
Elisabeth Gahn
Vad vet vi om Henrik Gahn då?
Hans fullständiga namn är Nils Henrik Colquhoun Gahn. Det minst sagt ovanliga mellannamnet Colquhoun är relaterat till släkten Gahn skotska anfäder som kom till Sverige på femtonhundratalet.
Henrik är född i Paris, men efter hans första levnadsår återvände familjen till Sverige inför det annalkande andra världskriget. Han växte upp och tog studenten i Västerås. Flyttade sedan till Stockholm där han blev diplomerad vid institutet för Högre Reklamutbildning. Därefter har han arbetat med reklam- och marknadsföring, både som anställd och som egen företagare. Han har tagit uppdrag långt efter uppnådd pensionsålder och först efter fyllda 76 år har han gett sig själv ledigt. Bland många intressen intar musiken – han betonar jazz och klassisk – första platsen, därefter kommer bildkonsten. Men har delar också sin farfarsfar intresse för naturen och gamla kulturföremål. Hans livspartner heter Margaretha.
Henrik Gahn
Både Elisabeth och Henrik Gahn har alltid varit intresserade av släkten och dess historia. Därför har de uppskattat kontakten med Föreningens Rolf Johansson. Arbetet med att ta fram materialet har väckt frågor och i viss mån bidragit till en del klarläggande om släktförhållandena.
Jag har skrivit dessa rader med benägen hjälp av Elisabeth och Henrik Gahn. Vi välkomnar dem till Norn!
Eva Krasnai
Webbredaktör
Jag var på ABF huset i Stockholm och lyssnade på ett föredrag om Årstafrun. Föreläsaren Kristina Ekero Eriksson började sin berättelse med att tala om att Årstafrun egentligen hette Märta Helena Reenstierna. Den släktgren av Reenstierna som kom från Tyskland och ursprungligen hette Momma, men som sedan adlades och fick namnet Reenstierna.
Bröderna Abraham och Jacob Momma var under en tid starkt engagerade i Norn och bruken däromkring. Abraham köpte eller arrenderade bruksegendomar kring Norn, vilket möjliggjorde tillverkning av nya produkter som gjutning av kanoner och kyrkklockor. Jacob Momma som var en skicklig affärsman utverkade skattebefrielse för leverans av kläder och föda till det fattiga bruksfolket i Norn.
Årstafrun var alltså släkt med dessa herrar, möjligen dotter till Abraham Momma, vilket sammanträffande, helt otroligt. Abraham var född 1712 och gift med Catharina von Köhler, född 1727 och Årstafrun, alltså Mertha Helena föddes 1753.
Tyvärr kunde jag inte hitta ”bevis” på vilket sätt Årstafrun var släkt med Momma, men att de var släkt är i alla fall säkert med tanke på namnet.
Årstafrun
Man får reda på väldigt mycket om det dagliga livet när man läser Årstafruns dagböcker, men jag vill bara nämna en liten kuriosa som har med kaffedrickningen att göra. Det gällde kaffeförbud i Sverige i slutet av 1790-talet. Orsaken till det var att man skulle stödja statens finanser genom att minska importen av lyxvaror. Staten utfärdade till och med en överflödsförordning 1794.
Men Årstafrun var väldigt förtjust i ”caffé” så vad gjorde hon? Hon köpte kaffe på den svarta marknaden, kokade sitt kaffe själv, lät inte pigorna göra det, drack det helst i trädgården, så att doften inte skulle avslöja henne, uttalade sällan ordet kaffe, hade hon gäster sa hon ”skall vi ha lite bon bon” och i sin dagbok skrev hon inte ordet kaffe utan satte bara punkter… Undrar, vad skulle folk säga idag om vi fick en överflödsförordning?